Evelina och Aron firar snart bomullsbröllop, ett år som gifta, och bjöd då hem mig till att få fånga deras hem och deras kärlek. Hur fint! När jag så dök upp var det under deras förmiddagsfika, en tid då de vanligtvis spenderade med att läsa i bibeln. Och där nappade ju jag, vardagen är den tid i livet vi hänger med på och vår älskade lilla vardag borde få ta mer plats. Det är i det lilla som det ljuva finns har jag hört någon gång.
De har kvar detaljer från bröllopsdagen, Evelinas bukett har hamnat i en karaff i sovrummet, och även slöjan har fått bli ett med deras inredning. Den ligger draperad över deras sekretär, och jag fick nästan nypa mig för så fint arrangerat. Något som finns detta par nära till hands är musiken, särskilt lovsången. Aron stämde upp gitarren och Evelina följde efter med sång, det var så vackert och harmoniskt att få gå omkring i deras hem medan tonerna av lovsången ljöd. Håren på armarna reste sig i en rysning, och själen kände ro. Nu kanske jag är partisk genom att vara uppvuxen med kyrkan, lovsången och tron som nu även finns kvar hos mig. Men wow.
En del i charmen med hemmet, är dess placering. Mitt emellan alla familjehus, och med familjehus menar jag där Evelinas släkt huserar. Tänkt er Bullerbynfeelingen med att kunna vandra över fälten till mormor och morfar, faster och moster. Här är det sant.
