Dock kommer de flesta av bilderna från just familjerna inte att hamna här, av olika skäl.

Det fanns inte en tvekan hos mig i att jag ville ta åt mig detta uppdrag, men nog var jag rädd för den utmaning som kvällstid i mitten på december skulle ge på kameran. Helt enkelt att ljusförhållandena skulle vara kassa – och visst att jag hade en blixt att tillgå, men att jag ändå inte önskade använda den för att rasera stämningen inne i kyrkan. Det är något med min respekt för gudstjänster och bevarandet av nuet. Skulle aldrig önska att någon stördes i sin förundran av min blixt. 

Nåväl. När allt började så gick det inte att tänka så mycket, utan bara att försöka att inte trampa på någon, stå i vägen och att minnas flödet på kvällen. Så efter familjerna fått sin föreställning, där det faktiskt var en paus mitt i för att man skulle kunna krama lucia, så var det dags för den första “riktiga” vespen att ta plats.